Fågeln som vrider upp världen
Kanske finns det en Nyckelfågel som vrider i gång världen. Hursomhelst så tänker jag börja skriva här enbart för mitt eget nöje. Som en dagbok, även om jag äger en egen som innehåller alldeles för privata anteckningar för att någonsin kunna publiceras på internet. Detta blir min ordinära internetdagbok, som inte innehåller något som är för privat.
Vad ska man skriva som fortsättning på de senaste inläggen? Det är den vanliga meningslösheten som speglar allt. Jag speglar mig och ser liksom ingen särskild. Min spegelbild är det som alltid kommer att förfölja mig, det som alltid kommer att visa att jag egentligen inte är någon. Jag är aldrig någon särskild, aldrig någonsin.
Jag är bara någon som betraktar. Som betraktar allting och som aldrig riktigt deltar. Jag vet vad ni gjorde, men jag kommer aldrig, aldrig någonsin att vara en del av det.
Allt möjligt
Jag inser att det är ett helt omöjligt för mig att blogga, jag har helt enkelt för lite att skriva om. Det händer väl inte så mycket, eller det beror på hur man ser det. Haha, skulle kunna skriva om världens mest händelserika sommar plus början av termin om jag ville (vore jag anonym hade jag självklart gjort detta). Men ändå känns det som om allt är som vanligt av någon anledning. Jag är samma gamla Ida.
Har tenta på statistik om två veckor. Första omtentan kanske? JA. Bivariat och multivariat analys, nominaldata, whateveeeeeeer. Kommer lätt faila. Nä. Får väl helt oväntat godkänt som vanligt. Menar alltså att det alltid är oväntat, inte att jag alltid får godkänt. Om någon nu fattar eller bryr sig.
Älskar alla mina vänner i Örebro! Nu ska jag göra ett töntigt hjärta för det är de värda: <3 För att vara klyschig vet jag inte vad jag skulle gjort utan dem. Helt ärligt.
Saknar Johanna! Kommer träffa henne vid jul ungefär. Det suger.
Jag och villl-inte-vara-med-på-kort-Johanna, någon gång för längesen.
RÖSTA RÖDGRÖNT!
Äntligen höst (även om det är en liten stund kvar)
Senare delen av sommaren har jag inget annat gjort än att längta efter hösten. Att äntligen få träffa mina vänner, klasskompisar och att få ha något att göra om dagarna. Jag har seriöst glömt hur det är att umgås med folk. Men imorgon är det färgfest (inte riktigt sant för SOBRA-sektionen för vår färg är svart). Jag tycker fortfarande att det är kul att JAG är fadder (igen) och tar hand om de nya studenterna.
Jag, dock numer lite fetare och med längre hår.
Tillbaka i Örebro
Nu är jag, efter att ha spenderat en jävla lång tid hemma i Kil, i Örebro igen. Det känns sorgligt att inte få se kattbäbisarna varje morgon, eller få höra deras enerverande jamanden dag ut och dag in. Men det känns ändå väldigt bra att vara här igen. Faddermöte imorgon! Då drar det igång minsann.
